I en hönsgård i Åhus

Hanna Åhman född 1837 i Hjärsås

Våren har kommit till Åhus och den nästan 95-åriga Hanna Åhman har gått ut för att mata sina höns. Bilden är tagen någon gång runt 1930 och möjligen är det ett barnbarn som hjälper henne i arbetet. Hanna föddes i Hjärsås, en bit nordost om Knislinge, den 2 april 1837. Föräldrarna var jordbrukare och precis som för många andra barn präglades uppväxten av hårt arbete. Förutom att hjälpa till med de dagliga gårdssysslorna vävde hon, och när mörkret föll om kvällarna stickade hon strumpor vid en liten ljushållare i väggen. Någon riktig skolgång fick hon aldrig, däremot lärde hon sig läsa hjälpligt av en skräddare som besökte byn under några veckor.

Fjorton år gammal fick Hanna tjänst som piga på en gård i Balsby. Hon stannade i två år innan flytten gick vidare till en större gård i Skepparslöv. Att vara piga var under 1800-talet var ett slitsamt jobb. De hade lägst lön och arbetsdagarna var längre än för någon annan på gården. Oftast stannade tjänstefolket bara en kortare tid, innan de flyttade vidare i protest eller i hopp om något bättre. Så även Hanna. Vid arton års ålder flyttade hon till den närliggande byn Öllsjö. Vid samma tid och av allt att döma på samma gård, fanns också en ung snickargesäll från Åhus. Han hette Lars Jönsson Åhman och sägs ha varit var en glad och humoristisk yngling. Lars hade precis avslutat sin lärlingstid i Vittskövle och arbetade som snickargesäll hos P. Åhlund i Öllsjö, som vid denna tid var något av ett centrum för möbeltillverkning. Hanna och Lars fattade tycke och 1859 köpte han ett gammalt hus vid Varvsgatan i Åhus. Året efter gifte de sig och flyttade dit. Ungefär samtidigt kapades också banden till Hannas hembygd. I Kristianstad, där hennes bror arbetade, hade koleran brutit ut. Brodern skyndade sig hemåt för att undvika den, men väl hemma i Hjärsås insjuknade han och smittade även sina föräldrar. Bud skickades snart till Hanna att alla tre hade dött och hon lär vid något tillfälle sagt att ”efter den dagen dansade jag aldrig”.

Vid hemkomsten till Åhus startade Lars en blygsam snickerirörelse som med tiden skulle komma att växa och bli vida känd. Produktionen bestod nästan uteslutande av möbler och kom att göra så in på 1920-talet. Då övergick inriktningen succesivt till butiksinredningar för att idag främst förknippas med hisskorgar och hissinteriörer. Möblerna som tillverkades var ofta starkt rokokoinfluerade och själva fabriken var belägen i anslutning till hemmet, vid Varvsgatan med gaveln mot Snidargatan. Snickeriet gav nog inga större inkomster i början och 1875 drabbades man dessutom av en svår brand. Omfattningen av den är oklar, men stora delar av snickeriet förstördes och möjligen eldhärjades även bostaden.

Kvarteret vid Varvsgatan och Snidargatan kom att bli Hannas hem resten av livet. Här fick Lars och Hanna nio barn. Fem av dem fick dock Hanna se begravas innan vuxen ålder. Den 24 februari 1893 drabbades hon av ännu en svår sorg, då Lars avled hastigt i lunginflammation. Han var då bara 59 år gammal. Efter Lars död hamnade ansvaret för snickeriet på Hanna. Sonen Nils hade emellertid kommit hem året innan efter studier i England och ganska snart trädde han in och kom sedan att sköta ruljangsen fram till mitten av 1920-talet. När bilden togs hade även Nils hunnit bli pensionär och rörelsen drevs i stället av Gustav Åhman. Hanna har beskrivits som en viktig kvinna bredvid Lars och det var genom hennes omsorg som snickarna fick mat. Mer precis hur hennes roll såg ut i firman är dock inte känt, men förmodligen intog hon en mer tillbakadragen roll efter makens bortgång. Sysslor fanns det emellertid fortfarande gott om. Hushållet och en tidskrävande tobaksodling skulle skötas. Att odla tobak var mer regel än undantag i Åhus vid den här tiden. Hon hade även sommargäster inackorderade hos sig under många år.

Man kan anta, att när den åldrande kvinnan på bilden tänker tillbaka, så är det nog med viss tillfredsställelse. Hon hade en egen familj och livet hade utvecklat sig väl sedan de hårda åren som piga och den tunga förlusten av sin familj. Men även det nya livet i Åhus hade förstås sina prövningar, med arbetsamma dagar och sorgtyngda stunder. Hanna var en pigg dam in i det sista, men när den här bilden togs hade hon sedan många år problem med synen. Ett barnbarn brukade då komma förbi och hjälpa henne med dagstidningen och den religiösa kvällsbetraktelsen. Den 26 mars 1932 avled Hanna och begravdes bredvid sin make på Nya kyrkogården i Åhus. Gravstenen är bevarad.

1968, långt efter Hannas bortgång, flyttades rörelsen som hennes man en gång i tiden hade startat. Den äldsta delen av fabriken utmed Snidaregatan (en tegelbyggnad uppförd 1896 av sonen Nils Åhman) gjordes om till pub och diskotek 1971 och fick namnet Robin Hood. Boningshuset vid Varvsgatan/Snidaregatan revs däremot något år senare. 1981 revs även fabriken. En del av de något nyare byggnaderna bakom lär dock ha sparats och byggts in i den ICA-butik som uppfördes på tomten under 1970-talet (kallad Fregatten och senare ICA-Ässet). Idag ingår tomten i Spritan, eller The Absolut Company AB Som är det officiella namnet.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: S:ta Annas Gille

Publicerat i 1930-tal, Arbetsliv, Åhus, Historia, Snickeri, Villands härad | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Köpenhamns stadsbrandspruta i Åhus

Brandövning i Åhus hamn i början av 1900-talet

Den röde hanen har satt skräck i mänskligheten i alla tider. Just i det här fallet kan dock alla vara lugna. Bilden vi ser är tagen i Åhus hamn, där Köpenhamns stadsbrandspruta av outgrundlig anledning hamnat i samband med en övning. Årtalet är inte känt och inte heller omständigheterna kring övningen. Det förefaller emellertid vara en ångdriven brandspruta, en typ av brandsprutor som hade börjat användas i de större svenska städerna redan under 1860-talet. De var effektivare än de vanliga brandsprutorna, men hade den stora nackdelen att det kunde dröja bortåt 20 minuter innan trycket var uppe. Detta innebar att brandsprutan ofta inte kunde användas direkt när man anlände till närliggande bränder.

Hamnen i Åhus har eldhärjats vid flera tillfällen, och några av byggnaderna som syns på bilden lär ha uppförts efter en förödande sådan i Mårten Persson valskvarn och spannmålsmagasin år 1905. Således bör också bilden vara tagen efter detta tillfälle. Tegelbyggnaden som skymtas till vänster är däremot äldre, det är Åhus Tullkammare som invigdes 1893 och som är bevarat. Det inrymde även hamnkontor och Sjömanshus och under en tid även en Handelsbank. Övningen förefaller ha tilldraget sig ett stort intresse i bygden. Mitt i bild anas en skara människor och hade fotografen vridit kameran ett stycke åt vänster, vilket han eller hon gör på en annan bild, så hade en större folksamling synts.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd

Publicerat i 1900-tal, Åhus, Brandkår, Hamnar, Hanöbukten, Helge å, Historia, Maskiner, Villands härad | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En gård i Fjälkinge

Skånska lantbrukare i början av 1900-talet

Vi har hamnat i Fjälkinge, kanske år 1907 men mer troligt omkring 1908–1910. Gården på bilden har beteckningen Fjälkinge 32:3 och uppfördes enligt uppgift under 1850-talet. 1907 köptes den av Nils Hansson och hans hustru Karna Giselsson. Det är honom vi ser, stående i hatt på den snickarglada verandan. Förmodligen är det hustrun Karna som står bredvid honom och framför dem, parets fyra barn (Anna f. 1897, Gustaf Harald f. 1898, Per Emil f. 1900 och Bernhard f. 1903). De båda andra kvinnorna är okända, men någon av dem kan mycket väl vara pigan Anna Nilsson från Österslöv som arbetade på gården vid denna tid och som även arbetat hos familjen tidigare.

Nils och Anna hade flyttat till Fjälkinge strax före jul år 1899. De bodde en tid på en gård på Fjälkinge nr. 21, Innan gården på bilden inköptes. Nils härstammade från en gammal bondesläkt i Yngsjö i Åhus socken, där han föddes i mars 1872. Gården han växte upp på var belägen ett stycke söder om själva byn. Det var en relativt välbärgad gård, men husfolket var stränga och dess rykte var dåligt i bygden. Flera berättelser vittnar om både usla förhållande för tjänstefolket och diskutabla giftermål. Barndomsgården är bevarad och kallas idag för Ängagården.

Karna Giselsson, även benämnd Giselsdotter, var även hon från Åhus socken. Hon föddes 1872 i byn Ripa. Gården benämns som nr 3 och brann ner under 1930-talet. Redan 1877, då Karna var fem år gammal, hade emellertid familjen flyttat till Håstad i Österslövs församling. Det är också där hon bor när hon träffar Nils och gifter sig med honom 1895.

1925 köptes gården på bilden av Henrik Åkesson och hans hustru Karin Nilsson. Året innan hade Nils och Karna flyttat Emmislöv där Nils periodvis betecknas som arbetare i stället för lantbrukare. Vad som fick dem att bryta upp får vara osagt. Likaså varför Nils under en tid i början av 1930-talet bor utan Karna i hennes barndomsort Ripa. Senare kommer de som pensionärer att bo i Ullarp 1, utanför Tollarp och slutligen i Fjälkestad hos sonen Per Emil.

Bilden vi ser är tagen av Sigfrid Sandin. Han var skollärare och amatörfotograf i Ripa och har lämnat en fantastisk bildskatt efter sig. Nils och Karna bodde som nygifta i Ripa och dessutom hade Karnas föräldrar bott där under en längre tid. Förmodligen var Sandin på något vis bekant med dem från den här tiden.

Text: H. Johan Lundin
Foto: Sigfrid Sandin
Fotokälla: S:ta Annas Gille

Publicerat i 1900-tal, Allmoge, Fjälkinge, Historia, Lantbruk, Sekelskiftet 1900, Skåne, Villands härad | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Personalen på AB Ålexporten i Åhus

Åhus hamn 1940-tal

Många ålar har passerat dessa händer genom årens lopp. Det är AB Ålexportens erfarna personalstyrka som ställt upp sig för fotografering vid kajen. När bilden togs under 1940-talets mitt hade flera av dem tjänstgjort mellan tio och tjugo år, några hade till och med varit anställda ända sedan firmans grundade 1921. Ett par kontorsanställda, någon rökare samt de med mer tillfälliga anställningar närvarade inte vid fotograferingen. Inte heller grundaren Sven Wilhelm Nilsson, som dog något år efter att bilden togs. I övrigt är nog personalen ganska komplett. Namnen finns bifogade nedan.

Främre raden fr. vänster:Ingrid Kraemer, Elsa Kraemer, Gullan Falk, Anna Fors, Ella Ståhl, Britt Björklund.

‘Mellersta raden fr. vänster:Josef Wendel, Inga-Britt Kraemer, Anna-Beth Tuvesson, Einar Olsson, Ida Svärd, Hilma Nilsson, Harry Olsson, Erik Johansson, Erik Olsson.

Bakre raden fr. vänster:Gustav Nilsson, Gunnar Mårtensson, Erik Hintze, Otto Persson, Ola Persson, Henning Nilsson, Otto Fredriksson.Foto: okändFotokälla: S:ta Annas Gille

Text H. Johan Lundin. Foto: okänd. Fotokälla S:ta Annas Gille

Publicerat i 1940-tal, Arbetsliv, Åhus, Ålfiske, Fiske, Hamnar, Hanöbukten, Historia, Industrier, Skåne | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En åldrad fiskare i Kivik

Christian Witt 1839-1910

Vi har hamnat i det klassiska fiskeläget Kivik, någon gång kring sekelskiftet 1900. Mannen som kommer vandrande heter Christian Nilsson Witt. Han var likt många andra i trakten fiskare, men förefaller också periodvis arbetat som sjöman. På bilden är det en åldrad man vi ser. Troligen märkt av många års hårt slit på havet. Under sin sista tid tjänstgjorde han som väktare i samhället, alltså en form av brandvakt. Denna uppgift gavs i allmänhet till gamla uttjänta fiskare, som en liten pensionsförsäkring.

Väktare eller nattvakter har förekommit i olika former både på landsbygden och i städerna. Till huvudsaklig uppgift hörde att patrullera i samhället under nattens timmar. Förutom att hålla utkik efter bränder och brandfaror fanns det också lokala brandregler som väktaren skulle se till att de följdes. I Kivik var det exempelvis förbjudet att elda i bakugnen före klockan fyra på morgonen under vintermånaderna eller torka ved i ”lueholled”, alltså hålet där röken går in i skorstenen. Röka pipa eller cigarr på öppen gata eller inom fiskeläget utan lock var inte heller tillåtet.

Uppgifterna går isär något, men det förefaller som att vaktgången i Kivik skulle påbörjas varje heltimme från klockan tio på kvällen till klockan fyra på morgonen då fiskeläget succesivt började att vakna till liv. Vid varje ronds början skulle väktaren antingen signalera genom en stöt i en särskild lur/ropare eller sjunga en kort väktarsång. Ofta användes båda sätten växelvis. Detta fungerade som en sort klocka för invånarna, men var nog lika mycket till för att kunna kontrollera att väktaren inte låg och sov på sitt pass. Han skulle också kungöra vindriktning och larma om stormflod eller annan fara nalkades samt sköta lykttändningen. Att hålla koll på vindar och nalkande stormar var av stor vikt för invånarna i ett fiskeläge som Kivik. I Christians högra hand syns den lur eller ropare som han använde under sina pass. Dessa fanns i olika varianter. En del var både en och två meter långa, men under senare tid använde fiskarna ofta sina egna lurar som de hade vid misttjocka när de låg på vrakfiske. Det är en sådan som syns på bilden. Nattväktaryrket var främst en manlig syssla, men i äldre tider då patrulleringen sköttes gemensamt av samhället och roterade mellan de olika husen förekom det även att kvinnor patrullerade. Av naturliga skäl var det ett yrke som var nära sammankopplat med folktrons nattliga gestalter och väsen.

Christian Witt föddes i ett hus benämnt Kivik nr. 52 den 12 februari 1839. Uppväxten var nog tämligen knaper. Föräldrarna arbetade som dräng och piga när han föddes, men står senare skrivna som torpare. Precis som hos många andra var det trångbott. I samma hus bodde sedan 1806 även Christians farmor och farfar samt hans farbror Jöns Witt och dennes familj, vilka senare kom att överta fastigheten. Dessutom har det under perioder funnits inneboende, främst fiskarfamiljer. Det berättas att stamfadern för den Wittska släktgrenen i Kivikstrakten deltog i Napoleonkrigen och att han därefter kommit över till Skåne tillsammans med andra soldater. Uppgiften är inte bekräftad, men släkten har kopplingar till Stralsund och svenska Pommern och många har dessutom varit verksamma som husarer och soldater i olika sammanhang. Chistians hustru hette Elna Nilsdotter och var inflyttad från Frenninge. Deras hus låg sydligast i samhället och det kallades skämtsamt att de bodde på Chrischansö. Det var en bit torpmark som låg under kronoskattshemmanet Mellby nr 3. På ålderns höst, år 1897, gifte han om sig med Sissa Henriksdotter från grannförsamlingen Vitaby. Hon var född 1849 och dog 1909. Året efter lämnade även Christian Witt jordelivet som en av Kiviks sista nattväktare.

Text: H Johan Lundin. Foto: Okänd

Publicerat i 1890-tal, 1900-tal, Albo härad, Arbetsliv, Fiske, Fiskelägen, Hanöbukten, Kivik, Sekelskiftet 1900, Skåne | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Svenssons tobakslycka

Tobaksskörd i Åhus

Året är troligen 1905 och vi har hamnat i en av de otaliga tobakslyckorna i Åhus. Till höger sitter Anders Svensson och trär tobaken som sedan skall torkas och säljas i grossistledet innan det slutligen förädlas till snus eller möjligen cigarrer. Anders var född i Åhus 1847 och lär ha gått under namnet ”Konstapeln”. Någon polis var han dock aldrig, han försörjde sig likt många andra i Åhus som hamnarbetare. Bredvid sitter hustrun Bengta Jönsson Gren och skär tobaken. Även hon var född i Åhus och förmodligen den som ansvarade för att arbetet blev ordentligt gjort. Vid skörden hjälptes man som det framgår ofta åt, men annars var det främst kvinnorna som skötte om tobaken.

Familjen Svensson var långt ifrån ensamma om att slita med den tidskrävande tobaken. Kristianstadsregionen hade en dominerande ställning när det kom till tobaksodling vid den här tiden och det gällde inte minst för Åhus och grannbyar som Yngsjö, Rinkaby och Fjälkinge.

Anders och Hanna hade gift sig 1891 och huset de bodde i var beläget i kvarteret Ripan på Västra hamngatan 4 i Åhus. Det är också där som bilden är tagen. Fastigheten hade de övertagit efter Bengtas föräldrar. Hennes fader dragon Jöns Gren var ursprungligen från Everöd och hade köpt den 1886. Bostadshuset, som inte syns på bilden, var då i princip nyuppfört och hade tidigare ägts av en före detta apotekare vid namn Lars Fredrik Brambeck. 

Gossen i förgrunden, som även han skär tobak, är parets enda barn. Han hette Albert och var född 1892. Hans tid i Åhus blev dock relativt kort. 1911 tog han farväl av sina föräldrar och emigrerade till Amerika. Albert Swanson dog i Wisconsin 1958. Då var Anders och Bengta döda sedan ett trettiotal år.

Fastigheten kom senare att ägas och nyttjas av Åhus Hantverksförenings Lånekassa och fungerade därefter som arbetsförmedling. Sedan 1970-talet har det bedrivits konstgalleri och servering. Bilden är tagen av den lokala fotografen Nora Olsson, vars lusthus syns i bakgrunden.

Text: H Johan Lundin
Fotokälla: Snus- och Tändsticksmuseum, Skansen

Publicerat i 00-tal, 1900-tal, Arbetsliv, Åhus, Historia, Skåne, Villands härad | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

N. P. Svenssons bryggeri

svenssons bryggeri kristianstad

Tappning av svagdricka i Kristianstad

Vi har hamnat på Långebro i Kristianstad, eller närmare bestämt på N. P. Svenssons Bryggeri. Mannen till höger heter Evald Svensson och är i färd med att tappa svagdricka i en kagge. Svenssons bryggeri hade grundats hösten 1901 av Nils Peter Svensson från Örkelljunga. Han hade tidigare arbetat som sockerbruksarbetare i Helsingborg och enligt obekräftade uppgifter övertog han ett äldre bryggeri på platsen vid namn P. Luttrup C/o å Långebro. Bakom namnet P. Luttrup gömmer sig troligen svärfadern Per Luttrup och av allt att döma arrenderade Nils Petter lokalerna inledningsvis. Uppgifterna är dock lite motstridiga, Per Luttrup var nämligen verksam som skomakare under hela sin levnad.

Byggnaderna som Nils Peter Svensson övertog var enkla och produktionen var tämligen blygsam under de första åren. 1904 lät han emellertid uppföra ett nytt och modernt byggnadskomplex och införskaffade samtidigt ny utrustning. Bryggeriet, som låg vid hörnet av Långebrogatan och Allégatan, var ett så kallat skattefritt bryggeri och tillverkade främst svagdricka. Det var en populär vardagsdryck i Sverige vid den här tiden och i början av 1940-talet tillverkades enligt uppgift upptill 7 500 liter svagdricka per dag (en siffra som onekligen känns väl tilltagen). Firman hade tre bilar och två hästskjutsar och sysselsatte en handfull arbetare. Två av utkörarna kallades i folkmun för Natt och Dag. De hette egentligen Bertil och Gustaf Andersson och var bröder. Smeknamnen lär härröra från att utkörningarna ofta skedde långt in på kvällarna. Enligt en tidningsartikel från 1950-talet körde bryggeriet ut omkring 2000, stora och små, flaskor svagdricka och lättöl varje vecka. Bryggeriet fungerade även som nederlag, d.v.s. återförsäljare, av Raljavatten. Det tillverkades av AB Alkaliskt Vatten, grundat i Ramlösa 1932. Vattnet kom från samma källåder som det välkända Ramlösavattnet och firman åtalades flera gånger för illojal konkurrens innan det slutligen uppköptes 1943 och hamnade i samma koncern som Ramlösa.

Grundaren Nils Peter Svensson dog 1926 och bryggeriet drevs därefter vidare av hustrun Hanna Luttrup. Succesivt kom dock parets son, Evald Svensson, allt mer att driva verksamheten och efter en tid flyttade Hanna till Ystad för att slutligen hamna i Helsingborg. Evald var även ledamot i Nordöstra Skånes Svagdricksbryggarförening. Han förblev hemtrakten trogen och dog i Kristianstad 1985. Men då var bryggeriet historia sedan länge över.

Text: H. Johan Lundin

Foto: okänd

Publicerat i Arbetsliv, Bryggerier, Historia, industri, Kristianstad, Skåne, Villands härad | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Humleskörd i Näsum

svensk humle

Humle har odlats i Sverige åtminstone sedan medeltiden

Året är 1937 och en okänd skåning är i färd med att skörda humle. Den svenska humleproduktionen var egentligen överspelad vid den här tiden. Och hade varit så ett bra tag. Redan under industrialismen på 1800-talet slog den importerade humlen, framförallt den tyska, ut många av odlarna i Sverige. I Näsum utanför Kristianstad stretade man dock på och det är också där som bilden är tagen. Så sent som 1955 uppgick skörden till 8000 kilo torr humle, vilket motsvarade 2% av landets totala humlebehov vid den tiden. Totalt fanns det under toppåren omkring 35 000 plantor eller så kallade störar i Näsum.

Idag lever kulturarvet vidare genom Föreningen Humlebygget. Vid den gamla humletorkan, som fungerar som museum, finns omkring 200 plantor. Inriktningen ligger framförallt på den inhemska sorten ”Svalöf korsning 85 – Mauritz”. Den framställdes av växtförädlingsanstalten Svalöf på 1930-talet och var också den vanligaste sorten i Näsum.

Text: H. Johan Lundin
Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet

Publicerat i 1930-tal, Arbetsliv, Bryggerier, Historia, Näsum, Villands härad | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagsvila i ett skånskt allmogehem

skånsk allmoge stånka

Allmogemålning av A. Dahlbom

Året är 1884. En skånsk bonde lutar sig tillbaka för en stunds söndagsvila. På bordet står en laggad ölstånka och i skåpet bakom skymtas brännvinsflaskor och en vinkaraff. Hur länge den här typen av dryckeskärl snidats i landet är inte känt, men de har förekommit åtminstone sedan medeltiden och förekommer även i form av urholkade trädstammar. Stånka, sejdel och stop syftar på tämligen likartade gamla dryckeskärl. Från 1500-talet tar dock stopen över som benämning på dryckeskärl av metall, medan stånka främst kommer att gälla träkärl. Ett stop är även ett gammalt rymdmått, motsvarande en halv kanna eller 1,308 liter. När det gäller sejdeln, som gärna för tankarna till Tyskland, så förknippas den idag kanske främst med ett modernt, kraftigt glas med handtag.

Ordet stånka är gammalt och kan härledas från stenneka eller stånda, som var en medeltida serveringskanna. Stånda betyder ungefär ett kärl som står, medan stånka betyder ”den lilla ståndan” Går vi längre tillbaka finner vi hur man druckit ur skålar, krus och horn. Men då hamnar vi långt från den söndagsvilande bonden och hans stånka.

Text: H. Johan Lundin
Målning: A. Dahlbom, Malmö

Publicerat i 1880-tal, Allmoge, Historia, Lantbruk | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kaffepaus i Nyehusen

lantbrukare nyehusen yngsjö 1940-tal

Familjen Nilsson dricker ”fadakaffe”

Det är troligen sent 1940-tal. Solen skiner och eftermiddagskaffet är framdukat hemma hos familjen Nilsson i det lilla samhället Nyehusen, strax söder om Yngsjö. Till vänster, med en finurlig min, sitter lantbrukaren och kamreren Johan Nilsson f. 1890. Bredvid, i moderna solglasögon, sitter dottern Sonja f. 1918. Nästa person, med ett glatt leende, är Johans hustru Hilma f. Jönsson 1884. Längst till höger, även han med en finurlig min, sonen och lantbrukaren Gösta Nilsson f. 1915.

Johan Nilsson var en välkänd och driftig man på sin tid. Han hade växt upp på en gård i Norrlia, en bit sydöst om Degeberga. Fjorton år gammal miste han båda sina föräldrar och två år senare flyttade han utan större förutsättningar till Yngsjötrakten där han kom att jobba sig uppåt. En starkt bidragande orsak var hustrun Hilma, vars gård de övertog som en stabil grund 1916. Gården hade inköpts av hennes föräldrar 1871 då den var mer eller mindre nyuppförd. Till gården hörde förutom betydande markägor även ett ålfiske. Hilma var i flera hänseende en bygdens dotter. Hennes farmor och farfar var båda födda i Yngsjö och hennes mormor och morfar hade varit det sista gästgivareparet i Yngsjö.

Johan Nilsson hade en rad samhällsuppdrag, inte minst som revisor i olika föreningar men också som ledamot i kommunfullmäktige och överblockledare i Åhus socken m.m. Det mest centrala uppdraget var dock som kamrer för Åhus jordbrukskassa, vars filial var belägen i Nilsson gård i Nyehusen.

Gösta kom med tiden att överta gården och lantbruket och kom att bo kvar i föräldrahemmet under hela sitt liv med hustrun Kerstin f. Nilsson. Även systern Sonja stannade kvar i i bygden och bodde alldeles i närheten.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd

Publicerat i 1940-tal, Historia, Lantbruk, Mat, Nyehusen, Villands härad, Yngsjö | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar