Sjölanders butik i Gärds Köpinge

Lanthandeln var en central mötesplats i byarna kring sekelskiftet 1900

Vi befinner oss i Gärds Köpinge, på den flacka slättbygden strax söder om Kristianstad. I den gula tegelbyggnaden som fotografen Axel Ohrlander riktat kameran mot ligger ”Jan. Sjölanders affär”. Möjligen uppfört med tegel från något av de lokala tegelbruken. Butiken hade öppnat hösten 1896, men låg då i en annan äldre fastighet, i ett gavelrum som vette mot själva bygatan. I Kristianstadsbladet den 9 november kunde man läsa:

Tillkännagifvande!

Har härmed äran tillkänngifva, att jag under firma Jan. Sjölander denna dag härstädes öppnat en väl sorterad mjöl-, grynmanufaktur och diversehandel. Och skall mitt bemödande blifva, att med goda varor och i förhållande därtill billiga priser söka vinna ärade allmänhetens förtroende.
Gärds Köpinge den 9 november 1896.
Högaktningsfullt:
Janne Sjölander

Sjölander var en erfaren handlare när han kom till Gärds Köpinge och hans butik var välsorterad. Förutom specerier och kolonialvaror såldes glas och porslin, manufakturer, järnvaror, fotogen och en del annat. Men konkurrensen var hård, i samhället låg även Adolf Hanners butik som förefaller haft ett än större och bredare sortiment.

Jan Sjölander var en ortens son. Eller åtminstone nästan. Han var född i närliggande grannorten Gringelstad 1852, där fadern var svarvmästare. Det var också där hans yrkesbana som handlare hade tagit sin början, i en butik som han lät öppna 1874. Den drev han fram till åtminstone 1885 då han öppnade en ny butik en bit söderut i Vittskövle, denna gång i kompanjonskap med brodern August Sjölander. Det är oklart hur närvarande Janne var i Vittskövle, åtminstone förefaller han ha varit skriven i föräldrahemmet i Gringelstad under hela perioden. Sommaren 1894 går bröderna skilda vägar och för Jannes del går flyttlasset till Stensma utanför Huaröd. Och man kan anta att det var bråda dagar. Den 3 juli öppnade han en ”speceri-, diverse- och mjölhandel” och bara några dagar senare gifte han sig med Karna Olsson från Yngsjö. Hon hade tidigare arbetat som småskolelärarinna men kom nu att gå in i rollen som handlerska. Av allt att döma hade de träffats i Vittskövle där hon tillträtt en lärartjänst året innan. Parallellt idkade Janne även handel med fotogen och färgstofter i Gringelstad, en verksamhet som senare skulle komma att övertas av hans syster Thilda som även kom att öppna en egen lanthandel på orten. Paret Sjölanders tid i Stensma kan ses lite som en parentes i deras liv. Redan 1896, två år efter giftermålet, packade de sina ägodelar och flyttade till Gärds Köpinge där de öppnade den butik som senare skulle mynna ut i den som syns på bilden.

Janne hade under sin tid i Gärds Köpinge en rad förtroendeuppdrag och var bland annat ordförande i kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen och skolrådet samt ledamot i kyrkorådet. Han anlitades också vid auktioner, annonseringar och som god man. Att handlarna hade den här typen av uppdrag var ganska vanligt och överhuvudtaget hade handelsbutikerna en central roll runt om i byarna vid här tiden.

Handlande Janne Sjölander och hustrun Karna kom att stanna i Gärds Köpinge resten av sina liv. Den 26 november 1937 avled han på sjukhuset i Kristianstad efter en tids njursjukdom. Han kunde då blicka tillbaka på en lång och till synes framgångsrik tid som handlare. Butiken hade dock redan övertagits av sonen Frits Anton Sjölander. Senare fick den helt nya ägaren och kom då att gå under namnet ”Olssons hörna”. I slutet låg här en presentbod och under en period fungerade huset även som ungdomsgård. Idag är det tyvärr rivet.

Bilden är tagen som ett vykortsmotiv, enligt uppgift någon under 1910-talet, och själva vykortet är utgivet av Sjölanders egna lilla förlag som han drev under ett antal år.

Text: H. Johan Lundin
Foto: Axel Ohrlander
Fotokälla: privat vykort

Barnmorskan ”Mor Bengta” från Huaröd

Bengta Andersson, född Jönsdotter (1843-1925)

Den unga damen som satt sig ner för att fotograferas heter Bengta Jönsdotter. Hon var född i Abullaberga, strax utanför Huaröd sommaren 1843. Där arrenderade föräldrarna ett litet jordbruk en tid innan de flyttade till närliggande Flensma för ett annat arrende. De små och magra lantbruken i dessa trakter gav inte mycket tillbaka, sett till allt arbete och slit som lades ner. Att de varken ägde hus eller mark gjorde inte livet enklare och uppväxten var nog bitvis ganska fattig.

För unga kvinnor som Bengta var livsvägen i någon mening redan utstakad. I unga år tog de tjänst som pigor och kunde sedan hoppas på att komma över något torp eller mindre lantställe i samband med giftermål. Så var det även för Bengta, åtminstone inledningsvis. Efter att ha tjänat som piga en tid träffade hon sin blivande make Nils Andersson, även han född och uppväxt i Huarödstrakten. 1874 gifte de sig och bosatte sig i Gaddaröd, i grannförsamlingen Hörröd. Här driver de ett mindre lantbruk och Nils arbetar även som slaktare. Livet har sin gång och 1890 har familjen växt till sju barn.

Vid något tillfälle, oklart när, utbildade Bengta sig till barnmorska på universitetet i Lund. Där hade funnits barnmorskeutbildning sedan slutet av 1700-talet och dit kom kvinnor från hela södra Sverige. Det dröjde dock länge innan examinerade barnmorskor blev mer allmänna ute i landets bondebygder. Långt in på 1800-talet betraktades många dessutom med skepsis och misstänksamhet och inte sällan anlitades gamla så kallade jordegummor i stället. Det låg både vidskeplighet och okunskap bakom detta, men även ekonomiska faktorer då det innebar en ökad kostnad för socknen med lön och uppehälle åt en examinerad barnmorska. I Hörröds församling hade det funnits en examinerad sockenbarnmorska åtminstone sedan mitten av 1840-talet, så den typen av fördomar slapp nog Bengta under sitt yrkesutövande. Men yrket som sådant hade rent generellt en låg status under 1800-talet, trots en erkänd utbildning. En bidragande orsak var att det fanns ogifta mödrar bland barnmorskorna och att de oftast rekryterades från bonde- och arbetarklassen.

1907 flyttade familjen av okänd anledning till en gård i närliggande Bökestorp. Flera av barnen var då utflyttade, men kvar är sonen Axel som senare kom att överta gården och med sig hade de även två fosterbarn från Stockholm som tillkommit. Bengta är fortsatt titulerad barnmorska och förefaller ha fortsatt i några år. Även om flytten från Gaddaröd till Bökestorp var kort, har den förmodligen påverkat hennes arbetsfält då orterna ligger i olika församlingar. Det kan i sammanhanget nämnas, att i den nya församlingen Degeberga hade det funnits en examinerad barnmorska ända sedan 1807.

Den 26 juni 1911, fyra år efter att de flyttat, avlider maken Nils. Sonen Axel tar då över gården men Hanna bor kvar fram till sin död 1925. Då kan sockenbarnmorskornas tid också sägas vara i det närmaste över. Under 1900-talets första hälft börjar nämligen även landsbygdsbefolkningen i allt högre utsträckning att föda barn på sjukhus och sjukhem i städerna.

Bilden är troligen tagen i samband med Bengtas utbildning i Lund.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: Gärds Härads Hembygdsförening

Sista skörden

Arbete vid familjen Lundins gård i Åhuskärr

Det är skördetid i den lilla byn Åhuskärr. Året är 1937 och även om en viss modernisering skett, så är det fortfarande ett jordbruk som präglas av ålderdomliga inslag. Inte minst skörden var ett arbetskrävande moment, och ofta tog man hjälp av släkt och bekanta. Längst till höger står Nils P. Lundin och hans hustru Hanna. Det är på deras marker, på en liten höjdrygg kallad Billebacke, i byns norra del, som vi befinner oss.

Nils och Hanna hade träffats i mitten av 1890-talet. Han hade kommit vandrande söderifrån efter att ha blivit utlovad husrum i Åhuskärr hos sin halvsyster Cecilia. Att det blev just så här, var långt ifrån självklart. Nils kom från en gammal fiskar- och sjömanssläkt i Vitemölla, där han var född år 1870. Det var brukligt bland sjöfolket att fortsätta i fädernas fotspår och Nils hade seglat en del som ung och även hjälpt sin fader med fisket. Vad som fick Nils att bryta upp och flytta till Åhuskärr är inte känt. Kanske lockade havet honom inte. Kanske var det dåligt med jobb. Eller var det så, att han hade träffat Hanna i samband med något besök hos sin halvsyster och blivit förälskad. Cecilia var nämligen gift med en morbror till Hanna. Alldeles oavsett så gifte Nils och Hanna sig den 26 februari 1898. Till en början står Nils skriven som arbetare, men ägnade sig främst åt diverse jordbruksarbete. 1903 lät de uppföra en egen gård, av allt att döma med viss hjälp från Hannas föräldrar som bodde i Åhuskärr. Här kom de att stanna resten av sina liv.

På bilden är det ett åldrat par vi ser och i praktiken hade gården redan övertagits av sonen Harry Lundin. Kanske är det han som är fotograf, då han inte syns på bilden. Till vänster står i alla fall hans fru Svea, med dottern Berit framför sig och sonen Lennart mitt i bild med en liten grep.  Kvinnan med glasögon heter Siri och är Nils och Hannas yngsta barn.
Nils och Hanna kunde vid den här tiden blicka tillbaka på ett strävsamt liv med både ljusa och mörka stunder. Förutom Harry och Siri hade ytterligare två söner fötts. Harald var deras förstfödda, men rycktes bort från dem en vårdag år 1900, endast sju månader gammal. Även sonen Olof gick ett sorgligt öde till mötes. Den 14 april 1908 hade han följt med Nils ut när han arbetade i markerna. Plötsligt var den lekfulle gossen borta och när han återfanns en stund senare låg han drunknad i en vattenfylld grop. Enligt obekräftade uppgifter skall han ha fallit ner i gårdens gödselbrunn. Han var då tre år gammal och sorgen efter honom kom de nog aldrig riktigt över.

Bilden från skördesäsongen 1937 är kanske den sista som togs på Nils P. Lundin. Åtminstone var det sista året han var med och skördade. Den 26 april året efter somnade han in, 67 år gammal. Tre år senare avled även Hanna. Paret ligger begravda på Nya Kyrkogården i Åhus och än idag står deras gård kvar som ett minne av en annorlunda, men inte alltför avlägsen tid.

Text. H. Johan Lundin
Foto: okänd (eventuellt Harry Lundin)
Fotokälla: Privat

Oväntat besök i Måns Nilssons sterbhus

Landstormssoldater söder om byn Yngsjö

På morgonen lördagen den 2 september 1939 knackade det på dörren hemma hos familjen Månsson vid Furuboda eller mer korrekt Ljunge, en dryg halvmil söder om byn Yngsjö. Gården, som brukades av Måns Nilssons sterbhus vid den här tiden, är belägen utmed landsväg 118, några stenkast söder om Stortrappsvägen.
Det var en fänrik som kommit för att berätta att 15 man skulle komma till gården för att få mat och logi under en tid. Senare under dagen kom en lastbil med männens utrustning, och dagen efter anlände 12 s.k. landstormsmän. Deras uppgift var att rapportera alla flygplan de såg.
Då vädret inte alltid var soligt och fint så föreslog en av männen, i samband med att man tröskat och halmen skulle läggas i balar, om det kunde gå bra att bygga en kur som de kunde stå vakt i. På gården fanns en duktig halmstacksläggare som ordnade det hela och på köpet fick de ett präktigt utkikstorn. Det är detta torn/kur som syns på bilden.
I december månad byttes männen ut av en ny grupp och de förflyttades till en fiskebod nere vid Nyehusen.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: privat

Där sjön drog sig undan – ett nedslag i Yngsjö historia

Södra delen av Yngsjö by

Vi befinner oss i Yngsjö by, där en okänd fotograf ställt sig på de sanka ängsmarkerna söder om Helge å. Den informativa och vackra bilden är tagen som ett vykortsmotiv kring sekelskiftet 1900, allra senast sommaren 1902.

Till vänster reser sig byns mölla. Den uppfördes 1870 eller möjligen något senare och finns kvar än idag, om än inte i bästa skick och sedan länge stympad på sina vingar. Hade vi knackat på dörren när bilden togs, hade vi kanske mötts av mjölnaren Anders Blomdell, en tidigare dragonkorpral från Vä som sadlat om och flyttat till Yngsjö 1893. Hade vi kommit något år senare hade det i stället varit den erfarne mjölnaren Anders Mårtensson som stått där. Han hade tidigare arbetat som möllare i Vä, Vinslöv och på Ivö och övertog sysslan 1905 efter att Blomdell avlidet. Ett stenkast från möllan, där Otto Glass är beläget idag, drev familjen Blomdell även ett bageri. Möllan vid ån är inte den enda som funnits. Längre upp i byn, vid nuvarande Malmbergs, låg Yngsjö mölla nr.1. Den hade innehafts av Nils Nilsson och den omtalade Yngsjömörderskan Anna Månsdotter under ett antal år innan de flyttade ner på ”Yngsjö ängar” söder om byn. Längre tillbaka har det även funnits en vattendriven kvarn som drevs av gästgivarefamiljen Dehn.

Hitom möllan ligger den gamla träbron som hade kommit på plats under 1860-talet. Innan dess var det färja som gällde. Fyrtio år senare, när bilden togs, var den i mycket dåligt skick och hade börjat ruttna på flera ställen. Bara något år senare, lär det skett en olycka då en av bönderna från ”Yngsjö ängar” rasade genom bron med ett hästekipage som var på väg till möllan med säd. I samband med detta dömdes bron ut och beslut togs att omgående uppföra den välvda betongbro som står kvar än idag.

Mitt i bild ligger en äldre vinkelbyggnad med stråtak. Det är den gamla Brostugan, även kallad Färjehuset och Bäckahuset i äldre tider. Där bodde färjemannen och hans familj innan den nämnda bron anlades. Fastigheten, som ligger mycket nära vattnet, råkade ofta ut för Helgeåns och den forna Yngsjöns översvämningar. Dessa var betydligt mer omfattande förr i tiden, vilket gjorde att bebyggelsen var ganska sparsam i byns södra del fram till 1800-talets slut. Framåt vårkanten, när det var som värst, var det inte ovanligt att Brostugan stod helt omgärdat av vatten och när det var riktigt illa brukade de boende flytta in till någon av grannarna tills vattnet sjunkit undan. Det var förstås inte hälsosamt för byggnaderna, men bostaden överlevde och finns fortfarande kvar. Idag är den dock ombyggd och betydligt kortare. Efter att bron hade anlagts drog några av byborna bort färjan till ”Godens hål” eller ”Gåldens hål” och sänkte den. Det var en djuphåla som låg en liten bit uppström och som tidigare varit en del av sjön. Även ett par uttjänta båtar lär ha sänkts där genom åren.

Till höger syns ett par mindre båtar förtöjda. Det är byns samfällda landningsplats för fisk, och då i synnerhet lax. Den här platsen finns utmärkt på äldre kartor och har av allt att döma använts under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Går vi längre tillbaka i tiden, före 1775, såg det däremot radikalt annorlunda ut. Då hade ån ännu inte fått sitt nuvarande utlopp vid Gropahålet i Nyehusen och stora arealer täcktes av vatten – den så kallade Yngsjön. Egentligen rörde det sig dock om två sjöar som i folkmun gick under namnet Storesjö och Lillesjö. Själva ån kallades allmänt för Strömmen. Laxfisket var viktigt och man fiskade både i havet och i den forna sjön. Det sistnämnda fisket var strikt reglerat och precis som ålfisket arrenderades fiskerättigheterna av markägarna. Ännu in på 1900-talet pågick detta fiske i form av notdragning av ett större fiskelag bestående av knappt ett tiotal personer. Att dra not är en gammal fiskemetod som användes både ute till havs och i sjön, även särskilda laxryssjor användes och i äldre tider bedrevs även krokfiske efter lax vintertid. Att det åtminstone periodvis var ett inkomstbringande fiske vittar gulnade kyrkoböcker och gravstenar om, där finner vi ganska välsituerade herrar som valt att titulera sig laxhandlande. Det fiskade förstås inte bara lax i den alltmer igenväxande sjön. Två av de många holmarna i sjön kallades inte utan orsak för Gäddholmen och Braxholmen.

Hade fotografen lyckats få upp kameran en aning, hade vi kanske sett en liten bod som var belägen i närheten av möllan. Den kallades allmänt för Laxaboden och fungerade främst som redskapsbod och förmodligen också ett ställe man samlades på för att växla några ord eller för att värma sig. Boden hade en liten skorsten och det finns uppgifter som tyder på att den även användes för att röka fisk. På ängen intill, alldeles utanför möllan och ner mot ån, gick bökande grisar och betande hästar under 1900-talets första decennier. Möjligen också kreatur. Vinkelbyggnaden med det mörka taket bredvid möllan, skulle kunna höra samman med den gula byggnad som ligger intill Möllan idag. Men av byggnaderna, som fungerade som möllarbostad, återstår troligen inget.

Husen som skymtas till höger utmed bygatan beboddes i hög utsträckning av olika fiskarfamiljer. De flesta är uppförda under 1890-talet och flera av dem finns fortfarande kvar.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: privat vykort

Byggmästare Löfgren i Åhus

Sören Peter Löfgren var en välkänd Åhusbo som härstammade från Vittskövle

Vi har hamnat i fotograf Carl Krooks fotoateljé i Kristianstad, någon gång före 1894. Mannen som kommit för att fotografera sig heter Sören Peter Löfgren, en av sin tids mest kända profiler i Åhus. Sören, som var hans tilltalsnamn, hade växt upp i Vittskövle men föddes i grannsocknen Degeberga den 22 september 1819. Han var storbyggmästare till yrket, en av två sådana i Åhus vid den här tiden. Precis hur hans yrkesbana ledde fram till denna förnäma titel är dunkelt, men det var en företagsam herre och redan som barn hade han kommit i nära kontakt med byggbranschen då fadern Per Löfgren var murare. 1839 flyttade Sören till Ystad och gick som murarlärling tillsammans med sin äldre bror Lars. Han arbetade sedan några år både i Ystad och Köpenhamn innan han återvände till föräldrarna i Vittskövle. 1854 beslutade han sig för att flytta till Åhus. Han har uppenbarligen varit företagsam, för när bröderna fortfarande står skrivna som lärlingar har Sören Peter avancerat och tituleras ”murarmästare och borgare i Kristianstad”.

1871 påbörjade Sören Peter Löfgren sitt livs förmodligen största byggnadsprojekt, på en tomt i Kristianstad där den södra stadsporten tidigare stått. Det var en putsad tegelbyggnad med ett tre våningar högt mittparti, med klocktorn och ett tvåvåningsparti vid vardera sida. Ritningarna var gjorda av arkitekten Johan Adolf Hawerman i Stockholm och själva bygget hade beställts efter beslut i stadsfullmäktige samma år. Bygget tog nästan fem år att färdigställa, men 1875 stod det klart och den 10 december samma år invigdes den skola som idag är känd som Söderportsgymnasiet.

Ungefär samtidigt som skolan uppfördes, påbörjade Sören Löfgren även ett husbygge i anslutning till Norregatan, i sin hemort Åhus. På tomten, eller alldeles intill, hade tidigare legat en gammal fyrlängad bondgård vars historia går att spåra tillbaka till åtminstone 1770-talet. Gården benämndes nr. 14 och förefaller ha eldhärjats, vilket i sådana fall torde vara anledningen till att tomtägarna beställt en ny bostad. Enligt en seglivad skröna skall Löfgren ha blivit förmögen i samband med det bygget. När några av hans arbetare grävde ut en källare påträffades en medeltida valvkällare, där de fann en urna fylld med mynt och en gammal dansk pergamentrulle. Löfgren undanhöll upptäckten och behöll hela fyndet själv, utan några större betänkligheter. Fyndet blev därmed aldrig arkeologiskt belagt. Uppgifter gör gällande att det rörde sig om en femton meter lång och fem meter bredd källare, i gott skick och troligen tillhörande en äldre kyrklig inrättning. Om det finns något uns av sanning i berättelsen lär vi aldrig få veta. Skrönor och anekdoter om människor som gjort sig förmögna var inte ovanliga, men i det här fallet ligger det nog närmare till hands att det var Löfgrens många byggprojekt som hade gjort honom förmögen.

1876 påbörjade Löfgren uppförandet av den så kallade Löfgrenska villan i Åhus, ett skrytbygge för eget bruk som efter hans död kom att kallas Villa Haga. Den påkostade villan i ett och ett halvt plan inrymde tolv rum, kök, spiskammare, ett kraftigt hörntorn och en väl tilltagen källare. Huset var ritad av ingen mindre än den berömda domkyrkoarkitekten Helgo Zettervall i Lund . På tomten, som egentligen var en sammanslagning av två tomter, hade det legat en äldre föregångare i vilken Löfgren förefaller ha bott sedan 1850-talets andra hälft. Villan var belägen alldeles norr om Västerport, nära dagens södra rondell och den så kallade Anders Håkansgården. Även det här bygget är omgärdat av en skröna. Grundmuren till villan anlades med stenar från den gamla medeltida stadsmuren och Löfgrens ovarsamma hantering av det anrika minnesmärket sägs ha fört olycka över honom. Och kanske åsyftas hans 61-åriga födelsedag…

Precis som för alla andra var livet inte alltid guld och gröna skogar. Samma dag som Sören fyllde 61 år, den 22 september 1880, avled hans hustru Else Lundqvist av okänd orsak. En av de vuxna sönerna bodde kvar ett tag, men när även han flyttade bodde Sören kvar ensam i det stora huset. 1899 avled också Sören Peter Löfgren, 90 år gammal och med en storartad yrkesbana bakom sig. 1901 annonserades villan ut av hans arvingar och året efter köptes den av handelsträdgårdsmästare Ola Persson. Efter otaliga ägarbyten revs den ståtliga villan med sina dekorativa snickeridekorationer sommaren 1970, i samband med att Köpmannagatan förlängdes till sin nuvarande sträckning.

Som kuriosa kan nämnas att den andra storbyggmästaren i Åhus hette Sven Andersson Engström, han var född i Yngsjö 1837 och hade börjat sin yrkesbana som murarlärling hos Löfgren. Det var min mormors, morfars farbror.

Text: H. Johan Lundin
Foto: Carl Krook
Fotokälla: S:ta Annas Gille

Tunnbindare vid Maltesholms cementfabrik

Tunnbindare var ett vanligt förekommande yrke i Sverige fram till 1900-talets mitt

Östra Sönnarslöv hade en gång en stor och välkänd cementfabrik som sysselsatte ett stort antal arbetare i trakten. Till verksamheten hörde även ett kalkbruk, sågverk och ett anrikt tegelbruk. Mindre känt är att det även hade ett tillhörande tunnbinderi. Det var emellertid en ganska omfattande verksamhet, vilket bland annat framgår av att ett femtiotal tunnbindare var anslutna till egen fackförening tillhörande Svenska tunnbinderiarbetareförbundet.

Tunnorna som tillverkades var avsedda för eget bruk och användes till att packa cement i. De fyllda tunnorna transporterades sedan med ett av fabrikens tåg till hamnen i Åhus för utskeppning. Cementen hade ett gott anseende och merparten av den gick på export. Till saken hör dock att bruket periodvis hade stora kvalitetsproblem, främst orsakat av ojämn kvalitet på kalkstenen. Verksamheten var virkeskrävande och fabriken hade en egen såg i Ekestad, stavarna som användes kom dock främst från stora norrliggande sågverk som Korsnäs, Svanö, Gimo Österby bruk och Kramfors AB.

Bilden vi ser är tagen utanför tunnbinderiet omkring 1905. Mannen som sitter längst till höger, med armen lutad mot en tunna, hette Karl Olsson och var bosatt i Borrestad. Förmodligen är det samma Karl Olsson som senare kom att avancera och bli tunnbinderiets sista förman. De övriga är okända.

1928 upphörde verksamheten vid Maltesholms cementfabrik. Och med den försvann också tunnbinderiet. Arbetsstyrkan i tunnbinderiet och cementpackningen uppgick då till 35–40 personer. Nedläggningen av Maltesholms industrikomplex slog hårt mot många familjer och fick stor betydelse för Östra Sönnarslöv och omkringliggande byar.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: Gärds Härads hembygdsförening

Tegelbruket i Vittskövle

Arbetare på tegelbruket i Vittskövle

De är 1930-tal och en okänd fotograf har letat sig in på tegelbruket i Vittskövle. Tegeltillverkning har gamla anor i Vittskövle och åtminstone sedan 1700-talet har ett tegelbruk varit beläget på orten. Dess äldsta historia är dunkel, men under 1830-talet låg bruket i alla fall under utgården Segesholm och tillhörde likt många andra verksamheter det mäktiga godset Vittskövle. Tegelbruket på bilden är dock en senare konstruktion och anlades först omkring 1912. Det var beläget en bit väster om själva byn och i direkt anslutning låg även ett sågverk och en stavfabrik som alla drevs av samma ångmaskiner. En del av anläggningens maskiner hade enligt uppgift köpts och flyttats från stavfabriken i Hörröd och vid själva uppförandet skall tyska ingenjörer ha anlitats.

De tre sittande herrarna heter Nils Åkesson, Nils Strand och Per Olsson. Bakom dem från vänster står Frans Olsson, Nils Fridh, Ola Berntsson, Nils Olsson, Anders Hurtig och Per Flink. En titt i kyrkböckerna ger en bild av att flera av dem även drev små jordbruk eller arbetade i skogen för att dryga ut inkomsterna.

På vagnen till vänster ligger det vita ”Vittskövleteglet” staplat. Det är så kallad kalksandsten, en byggnadssten som skiljer sig mot vanligt tegel då det framställs av bränd kalk, sand och vatten. Av råvarorna görs en massa som pressas i formar under högt tryck och sedan genomgår en härdningsprocess i en autoklav. Denna kemiska process upptäcktes i Tyskland omkring 1880, men först i slutet av århundradet började kalksandsten produceras i större skala. Till Sverige kom kunskapen kring sekelskiftet och ganska omgående startade de första bruken. Sanden som användes i Vittskövle hämtades från en grop i ett område kallat ”Skadde”. Transporten skedde huvudsakligen med lok och tippvagnar i form av långa boogievagnar. Det var ett stickspår, som hörde samman med Gärdsbanan, och som även användes för att transportera virke till nämnda sågverk samt för forsling av drank, potatis och rotfrukter mellan Segesholm och ett intill slottet närliggande bränneri. Spåret förefaller ha varit i drift fram till 1948. Vid den här tiden fanns även en betonghålstenfabrik i Vittskövle.

Idag är tegelbruket i Vittskövle nedlagt och runt om i landet finns bara ett fåtal kvar. Annat var det på 1700-talet då Vittskövle utgjorde ett av omkring femhundra bruk. Antalet bruk stod sig länge, men i mitten av 1900-talet hade siffran reducerats till omkring hundra och när vi kommer fram till åren 1967–1971 så halverades även denna siffra. Idag finns inte många spår kvar av tegelbruken i Vittskövle, men en del namn i landskapet minner alltjämt om den svunna verksamheten. Ett sådant är Tegelhagen. Det var enligt uppteckningar från 1930-talet, en benämning på ett skogsparti, men är också namnet på ett torp som finns omnämnt i handlingar 1825. Under 1860-talet omnämns Tegelhagen No 1, 2, 3, 4 och 5.  Även närliggande Tegelhaga är ett begrepp som levt kvar in i våra dagar.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: Gärds Härads Hembygdsförening

En småbrukargård i Åhuskärr

Oscar Jönsson och Alma Nelander

Det är troligen 1920-tal och vi har hamnat på höjdryggen ”Billebacke” i det lilla samhället Åhuskärr. Landsbygden är på väg att förändras i grunden, men ännu är småbrukarna en vanlig syn runt om i landet. Paret som ställt upp sig för fotografering, bredvid sina hästar, heter, Oscar Jönsson och Alma Nelander. Oscar var född i augusti 1894 och var uppväxt på orten. Alma härstammade däremot från Bertilstorp i Brösarps församling där hon föddes 1885. 1903 hade hon och systern Frida flyttat till Yngsjö där de kom att tjänstgöra som pigor under en tid. Hur Oscar och Alma började träffas på allvar får vara osagt, men troligen var det genom Oscars broder William som tjänade som dräng på samma gård som Alma kring 1913.

Vittskövle gods har historiskt ägt stora arealer i både Åhuskärr och den större grannbyn Yngsjö, bland annat marken där gården vi ser är belägen. 1915 köpte Oscar emellertid loss marken och i samband med giftermål året efter lät han och Alma uppföra en del ekonomibyggnader på tomten. Den manbyggnad som finns kvar idag är dock uppförd först 1926, så bostaden vi ser på bilden är möjligen delvis en äldre föregångare som de övertog. Det var ett ganska tidstypiskt småbruk med knappt 10 hektar åkermark, 4–5 kor, ett par ungdjur, en häst eller två, en modersugga och ett 60-tal höns. Likt flera andra samtida gårdar i trakten, så hade köpet möjliggjorts genom den så kallade Egna hems rörelsens lånefinansiering. Skåne var generellt det område där Egna hem fick störst genomslag och under lång tid var Kristianstads län det län där flest egnahemslån till småbruk delades ut. Det kan i sammanhanget nämnas att Oscar var en mycket aktiv medlem i Kristianstads läns småbrukarförbund under många år.

Det pratas ibland om det glada 20-talet. Men för landets bönder var det stundom svåra tider. Jordbrukets produkter föll drastiskt och priset för spannmål förblev nedtryckt under hela decenniet. 1929 toppades det hela med ett ras på den internationella spannmålsmarknaden som tillsammans med börskraschen på Wall Street markerar inledningen på 30-talets depression. Chockvågor sändes ut i landets alla hörn inklusive lilla Åhuskärr. Forskning visar att de som etablerat sig under krigsåren, då priserna på fastigheterna var högt värderade, fick särskilt svårt. Oscar och Alma tillhörde den skaran, men mer precist hur svårt de drabbades får vara osagt. Likt många andra av landsbygdens överlevnadskonstnärer, så lyckades de med små medel ta sig genom krisen och förblev sitt hem och sitt lilla lantbruk trogna under alla år.

1971 avled Oscar och 1977 lämnade också Alma livet. Hon var då 92 år gammal. Paret kan vid sin bortgång sägas tillhöra den sista generationen småbrukare. I deras hembygd hade antalet jordbruk minskat radikalt sedan andra världskrigets slut, och ett tiotal år efter deras död brukades i princip all mark i Yngsjö och Åhuskärr av ett fåtal större gårdar. Idag är det i praktiken en bygd utan bönder. Officiellt hette paret Jönsson i efternamn, men Almas flicknamn Nelander brukades också i folkmun och har kommit att användas av senare generationer..

Text: H Johan Lundin
Foto: okänd fotograf
Fotkolla: privat

Fiskeläget Vik på Österlen

Vykortsmotiv från det klassiska fiskeläget Vik

Det råder en febril verksamhet bland fiskeredskapen. Vi har hamnat i det vackra fiskeläget Vik där några av byns fiskare återvänt hem från havet med sin fångst. Uppgifterna kring bildens ålder varierar, men förmodligen är den tagen i den anspråkslösa hamnen omkring 1920. Några år senare fick samhället en ny hamn bekostad av staten, men med betydande bidrag från ortens invånare.

Vik är beläget ganska mitt emellan Kivik och Simrishamn, en bit norr om Baskemölla just där klippkusten övergår till sandstrand. Det brukar sägas vara det äldsta av Österlens sju fiskelägen och har periodvis haft ett mycket betydelsefullt fiske. Enligt lektor Rune Bunte, som forskat kring de skånska fiskelägena, så var Vik det ledande fiskeläget på Österlen vid tiden då den här bilden togs. Sill och i vis mån torsk har precis som i grannorterna utgjort de viktigaste fiskena, men det fiskades även rödspätta, piggvar, tobis, lax och ål förstås. Just ålen intog på sätt och vis en särställning. Det var i regel det mest inkomstbringande fisket och det krävdes arrende eller äganderätt för få fiska, vilket gjorde att många var utestängda från det. De så kallade drätterna som arrenderades låg och ligger fortfarande utspridda längs hela den skånska östkusten. De som ligger närmast Vik har historiskt kallats Viksättet, Bygge och Blackedrätterna. Framför tegelhuset i fonden hänger en ålhomma, det som på andra ställen kallas ryssja, på tork. Den här typen av småhommor förekom fortfarande en bit in på 1900-talet, men nya större varianter var på väg att ta över längs kusten.

Vik var länge en kombination av fiskeläge och bondby. I slutet av 1800-talet hade samhället ett trettiotal fiskare som under en längre period var indelade i fyra fiskelag. Hur många de var till antalet när den här bilden togs omkring 1920 får vara osagt, men man kan anta att det var ungefär detsamma.. Som det framgår av bilden, var även kvinnorna involverade i fisket. De tog hand om redskap och fångst, lagade garn och var inte sällan ute och sålde fångsten.

Text: H. Johan Lundin
Foto: okänd
Fotokälla: privat vykort